jag en fin 535 E34, enligt annonsen skulle bilen vara kanonfin. Ingen rost, allt skulle fungera osv osv. Man har hört det hundra gånger,
men det har aldrig stämt, ni vet hur det är. Hur som helst, han visste att jag letade efter en fin 525 E34, därav hans tips. Jag läste
igenom annonsen flera gånger under kvällen och fick känslan av att det troligtvis var en fin bil. Bilderna i annonsen var inte bra och texten
var dåligt skriven. Det tyder ofta på att något döljs eller okunskap från säljaren. I detta fallet visade det sig vara nummer två.
Efter lite samtal till säljaren under torsdagen så lovade han att bilen skulle vara helt rostfri och nästan i nyskick på allt. Mycket var
renoverat och påkostat. Bilen stod 55 mil norröver, i Åshammar, nära Gävle. Det var ganska långt dit så jag bestämde med säljaren att jag
skulle åka upp i helgen och kolla på den. Jag snackade med lite polare om det hela och de tyckte som jag, att det var värt att åka och
kolla på den fastän den stod så långt bort.
Efter att vi pratat om bilen på telefon kom ett sms, "Vi åker idag". Det första jag tänkte var, IDIOT. Vem åker 120 mil t.o.r en
torsdagkväll för att kolla på en bil? En minut senare svarade jag, "Ok, vi åker". 17.12 lämnade vi Göteborg. Halvvägs upp funderade jag
flera gånger vad fan vi höll på med.
22.45 var vi framme i Åshammar. Trötta och griniga efter att åkt en slö dieselbil på piss-E20. Omkörningar fick planeras in i kalendern och
vägarna sög. Bilen däremot, den var vid en första anblick så fin som säljaren lovade. Vi var fyra stycken som åkte upp, jag och tre polare.
Vi letade alla fyra i 20-30 min efter rost på bilen men kunde inte hitta något, INGET alls. Inte en enda bubbla någonstans. Till slut sa
jag till säljaren, "Jag köper inte bilen om du inte visar rost!". Alla började garva, det var inget att fundera på. Bilen var så nära
nyskick en 22 år gammal bil kunde bli. Efter att ha kollat igenom allt så provkörde jag bilen. Känslan var löjlig, det var en ny bil. Inget
klonk, inga oljud, inga vibrationer, INGET konstigt.
Säljaren gav mig en pärm med gamla kvitton. Jag blev tagen. Originalkvittot från BMW Solna 2´a februari 1990 fanns. Säljare: Barbro Scott -
Export och Diplomatbilar. Precis, bilen har varit en diplomatbil förut. Den köptes av en herre i Stockholm -90 som sedan exporterade den
till Schweiz, där gick den sedan i 16 år innan han importerade den till Sverige igen. Det förklarar nog bilens skick, den har inte varit
utsatt för den svenska skitvintern. Utöver originalkvittot fanns alla besiktningspapper sedan bilen var ny, ca 100 kvitton från BMW-
verkstäder på saker som utförts, renoveringar på motor, AC m.m. Allt fanns fint dokumenterat i en pärm med ett register i.
Inget att snacka om. Vi fixade alla papper och bilen var min. Bilden tagen sekunden efter att ägarbytet skrevs.
Klockan var ca 00.00 och alla skulle upp och jobba sju timmar senare. Inga problem tänkte vi, tills vi insåg att om vi ska skippa E20 hem och ta E4 istället så hade vi ca 70 mil hem. Inget att fundera på, vi tankade båda bilarna och åkte hemåt. Ögonen började vissna efter någon mil, alla var galet trötta. Men innerst inne så sket jag fullständigt i det, jag hade fått min bil. Den var över förväntan, bara känslan av att åka den hemåt på tomma motorvägar gjorde att jag glömde av hur trött jag var.
24 mil senare och ungefär två timmar senare så var vi i Stockholm. 02.00 visade klockan, vi köpte lite mat och tryckte i oss. Paniken började närma sig, skulle vi hinna stämpla in 07.00? Fem timmar, 55 mil. Inga problem, såklart. Efter att ha åkt fel i Stockholm (Fy fan vad stan suger
)så hittade vi äntligen ut och började åka hemåt på riktigt. Kroppen var inte aktiv alls efter att ha ätit maten, man ville inte annat än sova. 535an drar mycket bensin vid lugn körning, ligger man i 160-200km/h i 55 mil så drar den ännu mer. Skitsamma, jag ville hem! Gasen i botten!
Hemfärden var inte att leka med, man var bra vissen i mellan åt. När vi kom till Jönköping fick man lite hopp, det var inte långt kvar och tiden var på vår sida. Väl hemma så visade det sig att vi åkt från Stockholm, 55 mil, på under tre timmar. Det var gött att vara hemma, äntligen! Här är en bild på bilen tagen innan Borås.
Väl hemma så stämplade jag in 06.15 på jobbet och jobbade en hel dag. Efter att ha stämplat ut tog jag släden hem och gissa vad, jag SOV! Det var ta mig fan den goaste sömnen på flera år.
Så nu sitter jag här, fortfarande trött efter denna vansinnesresa, med en otroligt fin 535 E34. Jag kommer aldrig göra om det! Alla bilder är tagna med en iPhone så ni får ha överseende med kvalitén, riktiga bilder kommer. Vad jag ska göra med bilen är inte riktigt klar men den ska förfinas och användas som brukis.
Hoppas ni kunde måla upp en liten bild av hur denna galna resa såg ut. Här kommer lite mer bilder på bilen.
