För några månader sedan började pappa nämna att han vart sugen på en Chrysler 300c. Detta efter att en vän till honom skulle sälja sin för lite under medelpriset. Jag blev inte förvånad utan visste snarare att det kommer rinna ur honom och det inte kommer bli något bilköp. Pappa har sällan spenderat tid vid datorn om det inte varit för att betala räkningar eller söka efter något specifikt. Men man kan säga att jag blev väldigt förvånad en eftermiddag då jag kom hem och herren i huset satt vid datorn och hade uppe YouTube med 300c-klipp, och även en Google-länk med bilder på 300c. Jag ville inte störa honom utan visste hur kul det kan vara att söka efter liknande information.
Dagarna gick och plötsligt ringer mor min, "Nu har vi köpt den där Kräjslen". Mamma är raka motsatsen till mig, hon HATAR bilar och allt där omkring. Speciellt om jag tar upp ämnet, eller ännu värre om jag nämner att jag ska köpa ny bil. Men jag blev både förvånad och glad, det lät på mamma som att hon gillade bilen.
Några dagar efter telefonsamtalet så fanns bilen i våran ägo. Mamma och pappa hade varit ute på en tur och för dom är bilen rena lyxkärran. Och det kan man faktiskt förstå då mina föräldrar är ett medelålders par som inte tidigare ägt någon nyare bil, utöver våran husbil och ett par arbetsbilar med komfort som en parkbänk vid Centralstationen.
Jag själv tyckte det var jäkligt roligt. Inte för att den 200hk "starka" V6an är upphetsande, utan snarare att bilen är sjukt skön att åka i och faktiskt ger en känsla utav lyx, iallafall för de som inte har stenkoll på bilar och enbart ser den stora inredningen tillsammans med ratten som går att justera elektriskt i mer vinklar än matteboken tar upp.
Idag när jag vaknade efter en tung vecka visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Tanken slog mig snabbt att jag ville prova bilen, och få min egna bild utav den. Jag måste erkänna att jag vart sugen på att skriva lite om bilen, men visste direkt att det inte blir något intressant med en bil med lite effekt i, för allt som oftast är det effekten och den övriga prestandan i en bil som gör den hörd, åtminstone för oss i den yngre generationen.
Jag frågade pappa om det var OK och det var det, innan pappa gav nycklarna till sin gasglada 19-årige son så fick jag en predikan som hette duga. Alla möjliga händelseförlopp gick jag genomlida, typiskt oldies ...
Bilen är som ni kan se svart, dessutom solid så till våren ska kunskap, polermedel och roterande maskiner få lacken i bra skick. Bilen har automat, V6 på ca 200hk, bra komfort, bra stereo, rymlig och fräck stämpel då man glider förbi lokala haket eller trånga gator inne i stan, denna känslan stärks med de tonade rutorna som når hela vägen fram.
Bilen är inte störst, snabbast eller vackrast någonstans. Men jag fastnade faktiskt för att den har lite av varje, och lite av något som jag inte är van vid.
Som jag skrev tidigare så var mina förväntningar inte skyhöga. Men efter att ha spenderat ca 50 mil på nöjeskörning under dagen måste jag medge att bilens intryck förstärktes mycket. Bilen känns faktiskt snabbare än vad den är, det är konstigt tycker jag då det är en stor bil med bra komfort, det borde vara så att den känns långsammare vad den är, men icke. Man kan åka fyra stycken "mogna" snubbar i bilen utan att någon klagar på varesig benutrymme eller komfort.
Jag körde ca 40 av de 50 milen idag med vänner i bilen, minst en och som mest tre. Som med de flesta bilar känner man stor skillnad i prestanda. När jag vart själv de sista 10 milen hem så kändes bilen faktiskt lite halvpigg, troligen enbart då den vart piggare än med alla tjockisar i, men ändå!
De sista 10 milen hem är egentligen det intressanta. För att åka i köer eller på trånga gator i bostadsområden är inte intressant, även om automat är guds gåva till oss fake-amerikaner som kör jänkebilar och är slappa hela vägen in i benmärgen.
Som sagt, tio mil fick jag själv med bilen. Jag låg ute på motorvägen påväg hem och regnet öste ner. Istället för hårt slagande vindrutetorkare och en mullrande motor med skyhög bränsleförbrukning som jag är van vid från M3'an, så fick jag uppleva en oerhörd tystnad i kupen med vindrutetorkare som jag trodde gick i luften då det var så tysta. Samtidigt satt jag väldigt bekvämt i förarstolen och suckade över den långa vägen hem. Med tanke på att jag inte kände igen var jag satt så var det dags att börja se sig om. Regnsensorn slogs på och bara det underlättade en hel del, sedan att det är mycket bekvämare och bidrar till bättre säkerhet är bara ett plus. Jag slog på stereon och rattade in den enda rätta kanalen då man åker tung jänk med tonade rutor - NRJ. Megatunga hits med mycket bas och suckande sångare är melodin. Efter att ha tunat in stereon vad gäller bas och balans så tyckte jag det lät väldigt bra faktiskt!
Jag körde vidare och det slog mig faktiskt att bilen saknade reglage helt på rattens högra sida. Istället fick man sköta allt med samtliga stag på rattens vänstra sida, mest likt ett gäng sträck i MS Paint. Jag hittade en farthållare och slog på den, detta gjorde så att jag kunde öva danssteg på det stora fotutrymmet man har. Ljusnivån på bilens inredning och instrumentering drog jag ner till minsta, det blev mysigt och ihop med att jag drog upp stereons volym till nästan max så kändes de tio milen enda hem inte så långa längre.
Stereon blev jag förvånad över som jag nämnde tidigare. Jag har "äran" att lyssna på helt nya Volvo-anläggningar i jobbet, och Volvo har lyckats bra med stereon tycker jag faktiskt. Deras värsta paket låter riktigt bra även om den såkallade "mellanstereon" fungerar över förväntan. Jag vet inte vilken stereo det sitter i Chryslern men med tanke på att den är snålt utrustad så tror jag det inte är någon värsting-anläggning.
Bilen har låg ljudnivå i kupén, detta är något som även borgar för en bra stereoanläggning. Dämpat ljud utan vibrerande paneler och distande högtalare är A och O för en lyckad installation. I och med mitt val utav radiostation så fick jag chansen att hårdtesta stereon. Här blev jag ännu mer imponerad, basen är snålt ställd bland inställningarna men lät ändå jävligt tight och fin, ingen dist utan djupet och snärten fanns där. Höga frekvenser från olika instrument lät också bra, varken för vasst eller för högt. Jag höjde ännu mera och då blev det helt plötsligt kul att köra bil en regnig natt.
Hemvägen blev till och med så lyckad efter att jag hittat hem med b.la stereon så Lady Gagas Pokerface lät bra! En kvinnlig röst ihop med ett upprepat ord "PPPOOkkERFACE...", kan inte bli succé fast ihop med en bra stereo så lät det faktiskt riktigt bra. Snacka om fräckt.
Till slut kom jag hem, sista milen gick fort och jag fick höra många härliga gamla 90-tals hits vilket är det bästa enligt mig då man behöver rycka upp sig och bli glad. Väl hemma slog jag av bilen, ratten åkte bakåt och uppåt samtidigt som stolen åkte till sitt bakre ändläge. Allt var ljudlöst, öronen hade inte riktigt återhämtat sig men jag började gilla bilen nästan så mycket att jag undrade vad jag kunde få för M3´an i dessa tider.
Skämt och sido, jag har inte fått äran att prova så många bilar med mina två år med körkort, så varje bil ger mig nya tankar och erfarenheter kring ett bilägande. Nu förstår jag lite lättare hur folk kan välja bilar som saknar effekt och kraft, som var en av få viktiga krav då jag köpte min egna bil. Man kan inte bli för rik på erfarenheter.
Nog om detta. Bilen föll mig i smaken men det viktigaste utav allt, och troligen den rätta anledningen till att pappa köpte bilen, är att pappa är nöjd och att han fick kontrollera den blivande 50-årskrisen innan den når honom!
Mvh
